Innan kristendomen fick fäste i Sápmi fanns det en annan religion som har många namn. En del säger för-kristen samisk religion, traditionell samisk religion eller noaidevuohta. I denna texten valdes samisk religion.

Att vi har så många namn på det religiösa system som fanns innan Sápmi i all huvudsak kan beskrivas som kristet hör samman med att vi har få källtexter om det och vet inte så väldigt mycket om hur människor i det samiska samhället beskrev sin tro. Men lite vet vi och kanske vi ökar vår kunskap allt eftersom.

Samisk religion upphörde som kollektivt system på mitten av 1700-talet brukar de flesta forskare vara eniga om. Det betyder inte att allt försvann eller att ingenting efter det blivit vidarefört, men som ett religiöst system som delades av de allra flesta i det samiska samhället upphörde det kanske runt 1700-talet. Det har ofta understrukits att det varierat och sett olika ut på olika ställen i Sápmi. Det är självklart sant, men det är också sant att man alltid uppfattat sig som ett folk, då som nu.

Kyrkan som institution och kristendomen som religion var en del av koloniseringen av Sápmi. Missionen var till tider både intensiv och direkt våldsam. Det kan man läsa om på många platser men här fokuseras i första hand på lite av det vi vet om innehållet i samisk religion från 1600 och 1700 talet.

Samisk religion och källkritik

I studiet av samisk religion brukar man utgå från flera olika sorters källor. I det samiska samhället har kunskap i all huvudsak vidareförmedlats muntligt och praktiskt fram till det sista århundradet. Därför är mycket av det skriftliga källmaterialet vi har producerat av människor som inte varit en del av det samiska samhället, men exempelvis varit missionärer, resande eller präster. Det kan också vara rättegångsprotokoll eller andra typer myndighetsdokument.

I tillägg finns det arkeologiska källor, som boplatser, trummor eller sieidi och ibland muntliga traditioner som blivit nedskrivna eller som på annat sätt går att spåra i materialet. När man studerar samisk religion i historien är ofta källkritik en väldigt stor del av studierna.

Djur och landskap

I samisk religion hade björnen en särställning och vi har flera texter som handlar om björnen och jakten på den samma. Det finns också en myt om en kvinna och en björn som är nedskriven i många olika versioner. Kvinnan i myten blev jagad ut i skogen av sina bröder, mötte där en björn som hon så kom att leva tillsammans med och de fick en son. När björnen blir gammal låter den kvinnans bröder ta livet av den till kvinnans stora sorg. Från den här myten härstammar många av de ritualer som utfördes kring björnjakten och när man kom tillbaka igen och skulle tillaga och äta köttet.

Eftersom människor på den tiden i hög utsträckning flyttade, antingen med ren eller i förbindelse med årstidsbunden jakt och fiske, handlar också mycket av de religiösa riterna om relationer till djur och landskap. Trumman kunde användas för att förutse vart jaktlyckan skulle vara god, hur väderutsikterna såg ut eller om vargen närmade sig en bit fram i tiden.

Många små ritualer var också knutet till att dela med sig av det man hade till den osynliga världen eller till speciella platser i landskapet för att säkra att man också hade mat i framtiden. Benen efter björnen och renen, speciellt vid en del typer slakt, skulle grävas ned och i ordning, ibland på en speciell plats. Ett annat exempel kan vara att hänga upp ost gjord på renmjölk i träd eller ställa eller hänga horn på en plats bakom sin goahti. Detta är exempel på hur man delade det man hade utöver det man delade med varandra. Varianter av sådana ritualer kan vi finna spår av också idag.

I landskapet befann sig också de som gått före. Innan det blev vanligt i Sápmi med begravning i vigd jord på kyrkogård, mer eller mindre påtvunget, begravdes de döda i landskapet. De var därför i närheten när man återkom till den samma platsen. Fortfarande bär många platser namn efter sådana som dött där. Införing av tvungen begravning på vigd jord ledde till stora problem eftersom man ofta befann sig väldigt långt från en kyrka eller kapell och därmed var tvungen att frakta och/eller uppbevara liket tills man nådde en sådan plats.

Sieidi – finns fortfarande

En plats i landskapet är det som på nordsamiska kallas för sieidi. En sieidi kan vara en sten eller ett berg, den kan vara av trä eller ett träd, den kan vara människoskapad eller given av skapelsen. Sieidi har funnits (och finns) i hela Sápmi, men den relationen människor har till dem har förändrats. Ofta gav man en del av sin fångst till sieidi om man fiskat, jagat eller hade ren i närheten av den plats sieidi befann sig. Helst gav man något av det bästa som blod eller fett. Detta var med på att säkra att sieidi skulle vara generös också nästa gång man befann sig på platsen.

Det kunde också ske i förbindelse med sjukdom eller andra typer av avtal mellan människa och sieidi. Ibland översätts sieidi med offersten, men det är missvisande då en sieidi beskrivs med fler kommunikationsmöjligheter än så. Vi har samiska begrepp för det så har här valt att använda dem och istället förklara.

Den andra sfären

En gemensam nämnare för alla dessa fenomen, ritualer och berättelser är att det förutsatte en osynlig sfär och att varje plats och varje landskap bestod av mer än det vi kan se med vårt blotta öga. En människa förhöll sig därmed också alltid till att hen inte var ensam. Den andra sfären (nubbi áibmu/ilbmi) eller den osynliga sfären hade också sina invånare och ibland kom de till  syne eller gav besked av olika slag. Det fanns (och finns) många namn för dem och de är av lite olika slag, exempelvis hálddit, ulddat, álddat, gufihttarat ja gatnešat. Med ett gemensamt namn brukar de översättas med de underjordiska även om det till tider kan vara lite missvisande.

De som brukar kallas de underjordiska återkommer gärna i berättelser där de hjälper till, varnar eller ställer till med olika slags scenarion. De hade också djurhållning såsom människan men deras djur är gärna både fetare och vackrare än de som tillhör vår sfär, precis som de själva också är vackrare och han finare kläder än oss. Den typen av historier finner vi också idag om de än är färre och innehållet till dels har förändrats.

Noaidi och religiösa experter

Missionärerna som skrivit om religion i Sápmi var väldigt intresserade av de religiösa experterna som de mötte, de som kallades noaidi. En noaidi var någon som såg och hade speciella egenskaper och som människor vände sig till för att få hjälp. En noaidi hade hjälpandar och med dessa kunde hen se vad som hände andra platser och också i den osynliga sfären. En hjälpande kunde exempelvis vara en fågel, en fisk eller en underjordisk.

Det finns många beskrivningar av noaidi som går i trance, lämnar sin kropp och åker på en andlig resa. En noaidi kunde resa i både den synliga och den osynliga sfären. Anledningen att ge sig ut på en sådan resa kunde vara att någon var sjuk eller för att få tillgång till dold kunskap, som exempelvis kunde vara vad som skulle ske i framtiden eller vad som händer just nu på en annan plats. Flera skriver att en noaidi inte behövde en trumma, men att trumman kunde vara ett hjälpmedel.

Meavrresgárri eller trumma på utställning. FOTO: Samisk høgskole

Det ser också ut som att trummor använts till olika saker i olika samiska områden. Söderut i Sápmi är trummorna enklare i sin utformning och de är fler till antalet. Det är möjligt att varje familj där har haft sin och att de kanske var mer använda i vardagliga situationer. De nordligare trummorna har annan utsmyckning och är skålformade undertill och är färre till antalet än de som blivit funna eller tvångsinlämnade längre söderut. Kanske betyder det att trumman inte varit lika vanlig i nord, och kanske har den haft andra användningsområden. Vi vet inte så mycket säkert om trumman och dess symboler.

Vi vet från lite senare källor att noaidi bara var ett namn av flera för människor med speciella egenskaper som hade möjlighet att hjälpa, men också göra ont mot andra. I de äldre källorna saknas sådana variationer, antagligen för att de flesta som skrev behärskade samiska dåligt eller inte alls.

Inte gudar, hellre krafter eller makter

Ibland läser man om att i samisk religion skulle det funnits många gudar, men ett bättre ord är nog att kalla det för krafter eller makter. Att man kallat det gudar kommer av att forskare och missionärer har haft svårt att föreställa sig religion utan gudar. De namn som vi återfinner är knutna till vinden, åskan eller andra fenomen som man var både underlagd men också sökte förhandla med och förutse.

Vi har också de kvinnliga áhkát, de är kanske mest kända för oss idag, och är knutna till goahti och hemmet. Det existerar ingen mytologi kring dessa såsom man återfinner i exempelvis norrön religion, men var krafter och fenomen som man förhöll sig till i sin vardag och till tider prövade att kommunicera med.

Det var några exempel på vad vi kan veta och resonera kring när det gäller samisk religion i historien. Om du vill veta mer följer nedan några tips på litteratur och länkar.

Samisk tro og mytologi – En nettutstilling

Mebius, H. (2003). Bissie : studier i samisk religionshistoria. Östersund: Jengel

Porsanger, J. (2006) Bassejoga čáhci. Gáldut nuortasámiid eamioskkoldaga birra álgoálbmotmetodologiijaid olis. Tromsø: Tromsø Universitet

Rydving, R. (2010) Tracing Sami traditions: in search of the indigenous religion among the Western Sami during the 17th and 18th centuary, Oslo: Novus forlag